jag
minns ögonen som nästan rörde vid mina svagt
minns inte hur men jag vaknar ensam i någon park

och jag kan åka till prag
riga
köpenhamn
men jag kommer aldrig hitta någon
som ser på mig
utan täcke
utan eyeliner
sådär
som han

mina ögon kollar för hårt
dina ser mina knutna rep
försiktiga rösten knyter mig loss

vi vågar liksom aldrig
någon av oss
kanske är det bra
för om man nu ska spela så
skulle inte jag satsa på oss