Älskade barn

Redan från det du var liten, har mamma uppmuntrat dig att använda din kreativa sida. Musik, ljud, bild och text, tal, sång och dans - att uttrycka dig. Jag köpte olika musikinstrument och samlade dessa i en korg i vardagsrummet, som skulle vara din musikhörna. Det var instrument som t.ex. triangel, munspel, kastanjetter, maraccas, tamburin och andra små instrument, som roade lilla dig när vi sjöng och tramsade på våra kreativa och skapande lekstunder. När mamma rimmade och ramsade med dig, och vi tjoade och sjöng, vi dansade och flamsade tillsammans. Vi lät fantasin leka fritt och det fanns inga gränser. Ingen av oss kunde spela på instrumenten, men vi hade roligt ändå och vi skapade vår egen musik efter rytmerna från musiken som spelades i bakgrunden.

Julen 2004, när du var 2.5 år köpte mamma din första akustiska gitarr till dig, och den har du ännu kvar. Den står här hemma hos mamma, och den är hel och spelduglig  än idag, för att du vårdade den ömt och du var så rädd om din älskade gitarr. När du var 5 år gammal fick du börja hos en privatlärare och lära dig att spela på en akustisk gitarr, och du lärde dig fort och kunde sitta både koncentrerad och stilla, samt att du var duktig på att lyssna på din musiklärare. Takten hade du i dig, och så även rytmen och känslan. Du spelar än idag - 9 års lektioner har du i dig, och du kommer troligen aldrig att sluta med att spela på din gitarr. 

Vi köpte en keyboard till dig, och pappa hade elgitarrer hemma. Din storebror hade trummor på sitt rum, som du brukade få trumma på. Men det var gitarren som var ditt instrument. Men där satt du antingen framför "pianot" eller trummorna och spelade i dagarna ända. Du sjöng och skrev texter.

När vi var i fjällen över jularna var du den förste att gå fram till scenen till coverbandet som spelade på After Skin. Ofta fick du komma upp på scenen och sjunga och dansa med bandet. På After Skin var det du som charmade alla med din dans. Du var orädd och vågade allt. Jag minns särskilt en av gångerna när du stod uppe på scen med trubadurerna och sjöng "No Woman, No Why" (Bob Marley), vilket skulle vara "Cry", men du var en liten kille på 6 år och hade hört fel på orden. Du skämdes inte för något, och mamma minns tillbaka till denna tid med glädje och lycka. Alla tyckte att du var så söt när du sjöng refrängen på ditt sätt. 

Hemma showade du för storebrors vänner, när de var på besök. Och du älskade det. Du älskade att få uppmärksamhet och att få showa. När du var 6 år gammal började du på dansskola - Street Dance, och det var nästan bara flickor i dansklassen. Men du brydde dig inte. Du älskade Michael Jackson-moves och hans musikstil och dans.

Minns en kväll då du och jag hade ABBA-kväll, och vi sjöng karaoke hemma. Jag laddade upp Youtube-videos med lyrics och vi sjöng så huset skakade. Volymen var hög och vi sjöng alla deras hitlåtar, som du aldrig hade hört förut. Det var första gången som du hörde ABBA. 

Mamma och du brukade måla tavlor och rita teckningar tillsammans. På somrarna stod vi ute i trädgården, under ett träd, med varsitt staffli och målade konst. Dessa tavlor har mamma kvar än idag. Du byggde lego och skapade i mängder, och du läste mycket böcker. Mamma köpte hem nya barnböcker på löpande band från Barnens Bokklubb, för jag tyckte att det var viktigt att uppmuntra barn att läsa böcker.  

Vi dansade tillsammans till musik som både du och jag tyckte om, och vi skrev berättelser och lät fantasin flöda. Du och jag skapade saker tillsammans och var för sig. Och vi sjöng. Vi ramsade. Du älskade när mamma nattade dig och kittlade dig och sjöng för dig med mammas påhittade flamsiga sångtexter, och när jag berättade sagor för dig som jag hittade på.

När sedan mamma skilde sig från pappa, så förändrades allt lite successivt. Du slutade på dansskolan och du slutade att showa. För varje dag som gick förändrades ditt intresse till musiken och för dans och skapande verksamhet. Jag försökte att uppmuntra dig så gott det gick, när du var hos mig varannan vecka. Men när du var hos pappa kunde jag inte göra så mycket på avstånd. Han var ju inte som mig, och det är ju så att man är olika personer. Det var ju alltid jag som hade haft "hand om dig" och lekte med dig när vi levde familjeliv.  

Och pappa var tyvärr inte den bästa med att uppmuntra aktiviteter inom samma ämnen som jag hade gjort, och att komma ihåg detta. Han gjorde säkert andra saker med dig, men att uppmuntra kreativitet och fantasi var helt enkelt inte hans grej. No offence. Men du fick i alla fall fortsätta med att delta på privatlektionerna med gitarrträningen. Mamma hade inte råd, men pappa betalade lektionerna, som tur var. MIna ekonomiska förutsättningar var inte samma som de hade varit när vi levde familjeliv, och jag är mycket ledsen för denna saks skull. 

En jul föreslog jag att du skulle önska dig ett DJ-mixerbord i julklapp av din pappa. Du och jag satt och pratade om julen, och du visste inte riktigt vad du önskade dig. Du har ju redan det mesta, och det var då som jag föreslog denna tekniska apparat, vilket du tyckte var en riktigt bra idé. Att inte jag köpte den berodde på att jag inte hade råd. Men julen kom, och så fick du ditt efterlängtade mixerbord. Du satt hemma hos pappa vid datorn på ditt rum och gjorde musik, och du startade ett band med några av dina musikintresserade kompisar. Ni skrev låttexter och musik tillsammans.  I skolan på julavslutningen fick du spela en jullåt inför alla som var där, och du tyckte att det var lite nervigt, men du spelade ändå.

Hemma hos mamma gjorde jag så gott jag kunde med det jag hade. Jag ägde inga tekniska apparater av senaste format, och/eller grymma datorer och DJ-mixerbord.  Men jag hade min laptop. Och Youtube. Och du hade mig.

Idag spelar du fortfarande på din akustiska gitarr, och tar dina privatlektioner hos musikläraren, men du är inte med i något band. Du dansar inte längre heller, men du sjunger. För kanske två år sedan sjöng du och jag en låt tillsammans, där du även spelade på din gitarr. Mamma spelade in "vår stund" och jag kan än idag titta på denna filmsnutt och längta tillbala till den stunden. En "mamma-och-son-stund", precis som det var förr, då när vi levde familjeliv. Jag älskar denna videosnutt. 

Och att det blev precis dessa rader som blev inspelade är nog ingen slump:

"Vem kan segla förutan vind. Vem kan ro utan åror.

Vem kan skiljas från vännen sin. Utan att fälla tårar". 

Dessa textrader hade en mening, och skildrade minnen med kärlek och tillhörighet, och hur livet blev efter skilsmässan mellan mig och din pappa. 

Jag älskar dig mitt barn
//Din mamma