I vördnad ännu böjes.
andaktsfullt blottad panna,
Guds undersåtars, alla mänskors hjässor.
Upp mot Honom går, höjes
bönebrus, hosianna,
gudomlig skönsång, motetter och mässor.
Kungar och Prinsar, Sessor,
röda, svarta och vita
mänskor, åldrade gudars
själar i himlaskrudar
reser sig till samfällt psalmbrus och tåga
böljande, en Guds kohort
av änglar, mot "tunga rosors port."

Som eldars flammor vimlar
i jubel stiger sången;
Djupa basar, sopraner, milda altar
i kör mot Herrens himlar,
mot Tronen, altargången,
till Honom, som tänker, skapar och förvaltar
oändlighetens kalkar.
Vimlande tusen händer,
famlande i tacksamhet,
för Guds nåd av evighet,
vidrör Honom och Sonen, en i sänder,
och varsamt, sakta skrider,
tonar bort, De - och bild från andra tider.