hon undrar hur länge hon ska hållas i detta mörker
halsen snörs ihop och luften räcker plötsligt inte till
det är kanske nu det tar slut flyger det igenom henne
ljuset är ju borta och allt är nedtonat dämpat
ingen musik
inga ord
hur kan livet kännas meningsfullt då

hon knyter händerna och måttar slag i luften
bara för att känna att hon förmår röra sig
slagen susar och lämnar dunkande pulsar inuti
hon lever om än fjättrad och fången
fortfarande känns det syrefattigt och det skaver
faktum är att när hon känner efter gör det ont
hon sträcker ut armarna och allt snurrar runt runt

tusen ton tynger och hon är på botten
kravlar och kryper tar sig upp sakta så förtvivlat sakta
myrsteg är ändå steg om än små så oändligt små
plötsligt skär en kakafoni av röster som sylvassa rakblad
det blixtrar till och väser är det nu hon ska släppas fri
men om hon inte orkar om hon kanske vill vara kvar
bara fortsätta blunda och andas korta andetag

så hon kryper ihop i sin säng i sitt täcke i sin kokong
världen därutanför får snurra på som den gör
utan henne för hon har fullt upp med att bara vara
mota ångesten som sköljer in som en väldig flod
sjunker undan i ebb lämnar henne tom och öde
hon är sitt eget fängelse fångad på obestämd tid