gryningssvanar

spräcker tystnaden

landar

med koltrastens sånger

i havsögas pupill

så minns de

så

lever de

cirklarnas strävan

till färd

till livssvar

hon dyker

djupt in i natthav

sätter sig i alabasterträdets

stenkrona

trädet

han snidade med ömhets händer

hon bejakar

rötternas färder

vidje

vatten

vågen kammar

bergsskal

sjögräs

breder ut skimmermantel

fjällbärare

skådar genom yta

molnfagras

sagoskogar

tranor

dansar

med vitsippor

runt leder

stjärncirklars vitas

solgårdar

glittrar

med morgons månsilver

blomnav

bidar

stilla

i mitten av ekervägar

årshjul

bidar stillhet

i närvaro

av tvekan

huden

är

garvad av väder

av vind

skinnet spänt

tecknen målade

kvistar springer

trummande

trummande

nattens djup lyfts

ur skri

av uppspärrade ögon

ur aftoneld

stiger virvlar

diamantögon skådar

spejarens händer

stenar i skepp

skrider in i

havsvåg

seglen sömmade

hon av månsilver

stenar

öppnar synen

till sjövidas vardande

en kvinna blickar

skyggt ut

mellan

stammar

knappt synlig

för vandraren

vid hans aning

förenar hon sig

med stenfloden

jag drömde om jungfrun med den rena liljan i handen

hon vilken vandrade in i sjön

drömde om kvinnan med de blödande ögonen

sjön färgas röd

hon vände sitt ansikte in i skymningselden

träden bildade baldakiner av silhuetter

kanske färgades hennes ögon

av denna eld, skymningselden

ögon blöder armar är stammar

fingrarna grenar hon är en silhuett

kalligrafi är gesten

stiger in i havet

jag ser vatten färgas rött

drömde om jungfrun vars ögon blödde

hon följer

bergsstigens inrespegel

lyssnar in

bergskällan

väggar

grottor

skimrande röd

sandsten

hon spelarsitt hjärtas sånger

stalaktiter är hennes tonstavar

huden stramar

spricker

ansiktet nynnar i månsilver dimmans

stigande