Ömhetstörstande bad hon

honom att komma

uti närhetens djupa famntag

för att viskande ge liv

åt ord att minnas

då mörkret så sakta faller

i saknadens vemod

och ensamhet

"och där uti natthimmelens oändlighet

tändes glittrande stjärnljus 

ett efter ett, under tystnad

så andlöst vackert att hjärtat

ville brista" 

Med tårfyllda ögon

bad han då, allra ödmjukast

om månljusets dansande drömmar

gryningens spirande skönhet,

havets salt och stormande känslor

så nära berörande, kärleksfullt färgade

av mästarens varsamma penseldrag

och så spröda, ljuvliga toner

ur livets sjungande melodi 

till alla små ord, varje mening

som skapar själars djup

och skänker innerlig poesi

dess pulserande

hjärta

"Hon var hans allra vackraste musa

hans stora kärlek, hans allt,

natten då poesin fick 

sina vingar..."