det är svårt att vara stark
men ännu svårare att vara svag

det blir inte mörkt förrän kvällen nu
trots att det regnar om dagarna påminner det mig om varför jag hatar vintern
när kinderna blir frostbitna och allt letar sig in under tyget
när all kyla känns som tusen nålar mot huden

det är lättare att stänga av när det är ljust ute
allting har svårare att komma in då, att komma nära

någon säger till mig att jag måste sluta med det
att jag aldrig kommer att bli hel om jag fortsätter att stänga av min kropp
att jag måste öppna upp och våga och läka
jag börjar gråta av orden för att jag vet att det är sant
men jag har ingen aning om hur det ska gå till

jag biter mig i kinden, nyper i min egen hud
allt för att slippa känna allting annat som kryper och kliar
tänker på det vassa som jag inte har rört på ett och ett halvt år
tänker på hur skönt det skulle vara
tänker på hur ont det gör

det är svårt att vara stark
att hålla sig själv uppe, över ytan
flytande

det är svårt att vara svag
att be om hjälp, att falla ihop
rasera

för att kunna bygga upp


gråten sitter i halsen oavsett

kanske blir jag aldrig hel
den insikten skär och skaver i hela mig

kanske lär jag mig aldrig
när jag ska vara stark och när jag ska vara svag

kanske spelar ingenting av det någon roll


kanske kommer jag en dag att förstå att jag aldrig var trasig