Jag går och går rakt in i väggen om och om igen och undrar när den ska ge vika för jag, jag viker mig aldrig har inte vett till det vet inte hur, bara går och går rakt in i väggen om och om igen.

Du ser på med förbryllad min och jag förstår att du undrar detsamma som jag, för vad gör jag vad gör jag och finns det ingen annan väg än rakt igenom denna vägg, denna orubbliga förödande vägg som hindrar mig från att... leva.

Varför gör du ingenting, varför tar du inte min sönderrivna hand och leder mig runt, runt, runt, var som helst bara inte in i väggen igen, och viskar rakt igenom dånet i hjärnan att allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra med mig, med dig?

Du bara står där och ser fånig ut handfallen, medan min panna blöder och mitt hjärta glöder av ansträngningen som det är att kämpa för att leva att orka att kunna få finnas till som den jag är.

Jag viker mig inte, inte en tum och tamejtusan börjar det inte bli en mikroskopisk spricka i betongväggen ungefär mitt för munnen mitt för mina brännande lungors utandningar och jag lutar mig fram för att studera noga när väggen passar på att välta över mig.

Jag behövde inte ens ta sats.