Likt händer begravda i sanden,
på botten utav ett klarblått hav.
Så förvarar vi varandras lycka,
och all den kärlek, vi har kvar.

Så lätt,
men så välbehållet stilla, under världens stora och böljande blå.
I ett vakuums levande tystnad, läser fingertoppar ömt en symfoni, ut ur hjärtrotens skrymslen och vrår.

Så harmoniskt och tyngdlöst,
ännu under oändliga ton utav vatten,
och åter oändliga ton utav sand.

Så skyddat, så öppet, så magiskt,
Det är, att hålla ett hjärta i hand.

Så enkelt det är,
att vara dödlig.
och svårt,

-att vara levande,

ibland.