Sitter och summerar livet, invid mitt olivträd, nära skogsdungen
full av liv och livet tar tag i mig.

Fåglar, ekorrar och rådjur gör mig sällskap på distans. Alldeles
utanför fönstret kikar rådjuren in frågande vad jag gör.
Kan tänka att en dator inte är något som intresserar dem,
men ändå är de nyfikna. Nyfikna på livet liksom jag.

Tänker på människor som lever döda och de som lever, men som snart
ska dö. Säg hur tänker man i de lägena? De levande döda tänker inte, kan jag tro,
medan de som lever, men ska dö, tänker desto mer. Ta vara på livet sägs det, men
gör vi det? Ibland kanske? Lever man bara när man umgås med andra, eller kanske
till och med mer, ensam i tystnaden invid mitt olivträd, nära skogsdungen
full av Guds skapelses liv?

Tänker på det jag gjort idag och det är gott. Borde jag kanske i stället tänka på det
jag inte gjort? Vad är det jag borde, men inte gjort? Hur gott vad det jag gjorde,
om jag i stället missade det som är viktigast? Vem bestämmer vad som är det
och varför? Kan jag lita på min magkänsla, som alla talar så mycket om att man ska
följa? Tror det, men beror det inte också på vilket humör jag är på själv?
Kan jag känna in Guds vilja i det lilla och stora?

Idag är det skärtorsdag och i morgon är det en mycket viktig dag. Långfredagen!!
Varje år känner jag stor sorg inför den dagen och det varar hela fredagen. Varför
känner jag så? Jag var ju inte med den dagen då det begav sig. Eller? Var det det jag var
och som gör sig påmind än idag? Denna största händelse som hänt i hela universum,
sedan tidernas begynnelse och före det! Det gör ont i hjärtat att tänka på det lidande
Jesus måste känt både fysiskt och psykiskt! Jag kan bara ana en del av smärtan och jag
blir betryckt av den. Hur upplevde då inte Jesus själv det hela? Vi kan bara tacka honom
för denna enorma kärleksbetygels han visade oss då han tog udden av det onda och gav
oss livet.

Visar jag Gud min tacksamhet för livet han gav oss, när han offrade sin enfödde son?
Troligtvis inte tillräckligt. Inte minst Jesus själv som valde livet i döden framför döden
i livet! Utan denna uppoffring hade vi idag inget liv. Vi skulle stå utanför Gudomen och
där finns det ingenting och just att inte känna och leva, utan att vara levande död för
alltid, måste vara det värsta som kan hända oss människor. I musiken, konsten och Orden
kan vi ana Guds kärlek, men det är svårt just inför denna stundande långfredag. Sorgen förtar
resten, men det tillhör ju livet det också. Därför måste vi tacka för alla känslor vi känner.
Även de icke så angenäma, eftersom de tillhör livet de också. Även den dag vi lämnar detta jordelivet för ett liv i evigheten, ska vi tacka Gud för livet i alla dess former som vi fått. Samvetet, oron,
kärleken, som är Gud, tron som försätter berg och så mycket av allting. Inte att förglömma förlåtelsen som är en av de svåraste känslorna vi har, men som är ett måste för att komma vidare i livet. Ingen går fri från frestelser och oförrätter. Bitterheten tillhör inte kärleken, varför vi måste
förlåta och gå vidare. Den största synden är underlåtelsesynden. Den som gör att i tiger när vi bör tala och talar när vi bör tiga. Allt av lättja och lathet är ett missbruk av tiden och livet.

Sitter och summerar livet, invid mitt olivträd, nära skogsdungen
full av liv och livet tar tag i mig.

Tackar min Gud för Livet som blev oss givet.