I ett slutet skal sitter jag
regnet droppar utanför
ett vimmel av ljud, marscherande fötter och skrik
sluten tystnad, innebär ingen säkerhet.
Det var vad hon sa
vad hon sa innan hon gick
lämnade mig, men kom aldrig tillbaka.
Sen dess har jag inte lämnat rummet.
Hon sa att hon skulle komma tillbaka
jag borde äta mer, men maten har ståt orörd i 14 dagar nu.
Jovisst har jag ätit
bara låtit den stå kvar
så hon kommer tillbaka och skäller ut mig, när hon kommer tillbaka...

5 samtal bort
och snart är dem här.
Kan ju lika väl sitta där som här
någon som tar hand om en, är ändå inte redo
så kan lika väl låta någon mata mig.
Det blir som en semester!
Hah...

Så var man här.
Dem var trevliga när dem kom och hämtade mig
sa att allting skulle bli bra nu.
När man kom hit kändes det hopplöst
har inget kvar, inget eget
ingen trygghet.
Här speglar inte ens fönstrena frihet
som om jag inte mådde förjävligt från början...

Jag har dröjt att reflektera över det länge nu, ber om ursäkt för det
Dem sa att jag inte borde
det skulle göra mig illamående
och att det var bättre jag lyssnade på dem.
Försökte hålla koll på medicinen
men det spelar ju ingen roll då jag ändå kommer få ta den...

Kom ihåg mamma idag
dröjde inte länge förrän jag kom ihåg hur allt började.
Undra om maten står kvar där hemma
så när jag kommer tillbaka kan hon skälla ut mig
om hon är hemma
om jag får komma hem
i ett slutet skal sitter jag...