dina ord

belysta av mörker

bedragna av dagen

fallande genom djupet

jag gav dom

tillbaka

de blev till svärd

i dina ögon

jag gick

lät allt falla

inåt

kallare vitare

än stjärnljus

slog din blick

mot min rygg

minor utlagda

seismografiska sår

röda som blod

forsar fram

genom tinningen

genom tiden

det sägs

att älska är att dö

en smula

men det är värre

än så

ingenting finns kvar

men var ska vi gömma det

resan genom tiden

flykten och lögnen

de urblekta

sorgsna nätterna

de hårda orden

rullar som sotiga

skramlande pansarvagnar

genom våra rum

skjuter oss i sank

vi bär på nätternas sorg

med oseende ögon

fraktar mörker

mot okänd morgon

P.G 20160711