var är den 

versen som jag

i köket skrev

i det som fortfarande

kallas hjärna

tårarna flödar

skrämmande starkt

himlen är mörk

grenarna får

inte lång paus

mellan det  hysteriska

stormliknande vädret

som bitit sig fast

redan i augusti

känner mig gråtmild

och överrumplat

hjälplös och anar

att detta bara är början

av det liv som utvalts åt mig

oavsett mina egna tankar

som alltmer tillfångatas

i ett mörkt hemligt rum

som jag inte har någon

fungerande nyckel till

den medicinen är ännu ej

uppfunnen trots ideliga

rapporter i p1 att man är

väldigt nära lösningen

var är den mjuka vaggan

var det bara en shimär

i början och slutet 

av detta pajasspel som råder

på det vi kallar för jordelivet

men innerligt tacksam är jag

för mina underbara kompanjoner

som bor med mig 24 timmar per dygn

den ena är en burma snart sexton år

och den andra en oriental som fått

utstå min saknad och gråt efter min förra

också fina mångskiftande orientalkatt