Man ska inte överdriva heller när något händer
en händelse som sätter djupa spår, då är det viktigt
att söka lycka, vara stark nog att gå över bron till dig
till den grönskande kullen med träden med öden.
Inte alltid som vi hör slumpens musik, hur tonerna
utfaller i små broar i soldur eller molnmoll.

Vi själva faller ut till steg, de som vi själva väljer
med mer eller mindre synliga avtryck, de behöver
ju inte alltid synas. Kärnan är tyngd, membranet
runt om är lättheten att den tänjer på tyngder över
Skeppsbron, där livet får vind i segel.

Den björken står ofta i blåsten ensam vid Mälaren
och det sjungs och så sjungs det i orden kväll efter kväll
om man är som jag drar man sig så lätt undan gatorna
och torgen för att vara ensam eller drömma om dig
gycklet passar inte mig, jag vill ha verkligheter med
sanningar utan låga skämt, jag vill ha höjder och djup.

Man går med en vän från suckar till förnöjsamma läten
småpratar lite i kärlekens tecken, de som fyller oss med
självtillit och tvivel. Något som griper en med sorg
och vanmakt, då måste man se det för vad det är,
ringa in det med ögonmått, hälla sorgen i ett ml mått
och inte dränera sig på energi, göra något åt saken med
vett och småprat.

Jag talar med mig själv och ser dig framför mig.
Du är den enda trösten just nu, staden, de vackra
husen i dig människorna. Björkens löv, våra repliker
om människan. Att se henne som av en blixt till en
berättelse.