Likt två kupade barnhänder kikande, tätt intill tinningarnas värme.
Står fasaden rotad, två skygglappar, stänger ute mörker, håller det inne.

Svajande svindlande, darrande, står jag ensamma stjälk, och önskar dig närmre.
Köldfuktad luft stryker om benen, väcker en längtan, väcker mitt sinne.

-Sakta med tiden orkar tro att stärka spröda knoppar,
-Till tomhets tysta viskningar, darrar sanningens vita klocka.

Ett dovt stilla klämtande, ut ur djupet i blöt tung mossa.
Stjälken, jag, tar i från tårna för att nå, giftigt, starkt och intensivt.

Strömmande med samma luft skickar jag flaskpost, förklätt i dofter, dofta!
Känn min stilla sanning, uppfylla dig med friskhets ilar, fukt och frihet, inuti.

Emellan mina kupade händer, ser jag ut över björk och tall,
Morgonsolen glittrar min dagg, så levande är mitt liv, som liljekonvalj.