Långsamt sänker sig en imsikt över mig som skuggan över en parkbänk en klar septemberkväll.

Jag håller på att försvinna. Delar av mig har fallit av. Jag sitter där i mörkret och tittar på min hand. En syrsa väsnas. Det luktar gräs. Handen som kunde måla, nu är den knuten. Jag rör lätt på tårna på vänsterfoten så det knäpper till. Mitt fot, som förr kände varje gruskorn på marken. Nu svettas den innesluten i konstmaterial, gummi och läder. Någontimg är borta. Fantomsmärtor sköljer över mig. De utgår från solarplexus.

På utsidan är allt som det ska. Det är det som är problemet. Det kommer så naturligt nu. Sättet att röra sig på. Sättet att klä sig. Sådär bra. Allting bra. Över kroppen sitter smakfulla kläder och vid min sida lutar en fullt fungerande cykel. Min insida är däremot full av plötsliga slukhål och underjordiska sjöar av begär och längtan. Det som stör mig är att ingen saknar mig. Ingen sörjer min borttynande själ. Bara jag själv. Det är förstås en självupptagen och djupt osympatisk tanke. Vem fan bryr sig om min själ? ingen såklart. Inte ens mamma. Världen gillar min avskalade personlighet. grenarna avkapade. En trädstam som enkelt passar i vedklyven. Bränn upp skiten bara. Vilket vackert lik! Prydliga skor, är det en tweedkavaj från Acne? In i ugnen bara. Hiva parkbänken ockdå. Vi ses i kosmos älskling. Snart är det vínter. Kom så blir vi värme så är det bra med det sen.