att vi lyfter mot himlen
i takt med åldern
har inget med gud att göra

vi dras inte
vi vill inte dit
men vi har ingenting emot det
då vi märker att luften
blir lättare att andas,
stå ut med,
få slippa

så har vi lärt oss det
att tänka i motsatser
är mindre tröttande
än att envist hålla fast vid utsagan

om det finns nån sorg i detta ?

nä bara en flik härkomst
av en slags grundkänsla

eller tvärtom

mitt hem.