Hon knackar med sin penna
på ett golv av kall betong
Tankar om hemligheter
hon borde skrivit ner nån gång

Hon river ut med skarp svart glöd
att hon klöser bort allt kallt
skär och rispar betong med en penna som vart sövd
Sargar gamla hämnden som aldrig gjort henne stark

Och ett golv får sår av nån
som blev kvarglömd av alla livsmål
Som en repa i busskursglas
som aldrig var svår att åka ifrån

Nu ristar hon sig
gräver in sitt arv
i en hud
som av livskärlek var oönskad