En blick över avenyns allé med pinjeträd.
Du går där och undrar över något.
Det gör hon också.
Blomman du fått av julivinden
blommar rött än och torrt bakom öronen.
Klart att saker och ting kan hända igen.
Vi tänker.
Blicken har en ände, ett behörigt avstånd.
Så bör det vara, så måste det få vara.
Hon tror, att hon är i goda händer.
Det är hon.

Något hade hänt och händer.
Järnrören i parken, där under lyktstolpen stod hon
för sig själv, sprang genom den mörka trånga passagen.
Trängd och mordhotad.
Där stod plötsligt ett lamadjur och spottade.
Spottloskor i piratluften.
Man får inte röka, tyckte lastbils-Jan.
Hon har då aldrig rökt. Hon har skött sig.
Aldrig gillat indianer.
Tidigt bortskrämd av propaganda
mot rökning.

Hjärtat i halsgropen.
Mörbultad utan att en sekteristisk dimmer syns.
Självbevarelsen är nära samtal vänner emellan,
Vad sa du förresten?
Att replikerna oss emellan betyder.

I en blinkning hälsar de på varandra
nästan att hälsningen syns.
Efter bron sätter hon sig i en båt på floden.
Hon förstår, att hennes hjärta flimrar till en stund.
Någon skulle ha hållit om henne.
Hållit henne bakom ryggen mitt i all hätskhet.
Hon skulle vilja förklara sin ömhet.
Varför, men han förstår kanske henne lite också.
Så ror hon över till en annan trädgård.
Där hennes katter kan springa fritt.