min arga röst sa 'du stal min trygghet, varför vara en tjuv?'
monstret svara:
-
'jag stal ingenting alls,
det var du som gav bort den,
med ord från din hals,
det är inte mitt fel,
i denna känsla, jag har ingen del'  

jag frågade 'men isåfall, vad gör du här?'
monstret sucka och sa: 
-
'ingen vill ha mig, så i skuggan jag vilar,
från brännande blickar, så illa jag kilar
men folk anklagar mig för smärta ändå,
jag vet inte längre var jag ska gå'

jag undrade då 'hur har det blivt så?'
och monstret berätta:
-
'trots att jag bara trillat av vägen,
folk ser mig som ond, en ton enligt sägen
så av rädsla för smitta, dom klipper mig kort,
utan en blick, knuffas jag bort'

jag tittade ner på varelsen under
empatiska tankar tog över min blunder  
det var inget monster som blickade fram
jag såg en vilsen filur i behov av en famn
allt han ville var en plats att få vila
en kort sekund att slippa få ila

så har du kärlek nog för monstret under sängen,
eller är du för rädd för att ta blicken från ängen?