Visst verkar det konstigt att jag skriver nu Leif, men vad skall jag göra. Jag har missat brevskrivandet de senaste 20 åren. Sist vi träffades var förra sommaren och då hade vi trevligt tillsammans. Vi åkte till stugan på andra sidan sjön. Lillebror jobbar ständigt på den så den blir bara bättre och bättre. Bullerforsen brusade som vanligt när vi körde över bron. Du hade gått en flugfiskekurs och vi satte en ny tyngre fluglina på ditt spö. Det fungerade bra, men du räknade med att ta storöringen nästa sommar då du tränat lite mer. Tidigare under sommaren hade du besökt din vän från Eritrea under två veckor och ni hade haft väldigt bra tillsammans. Hon bodde granne med dig några år men ville som de flesta nysvenskar till Stockholm. Du kunde inte tänka dig att lämna Lappland men önskade henne lycka till i Storstan. Du bad henne hitta en yngre man men hon ville bara ha dig fastän du kunnat vara hennes pappa åldersmässigt. Jag förstår henne för du var en fin, vänlig människa trots dina problem som dök upp med jämna mellanrum. Som din äldste bror vet jag ungefär hur du har haft det genom livet. -Hur kan du göra så här i din ålder, jag får ju skämmas för mina kompisar! Så sa jag till min mamma när hon berättade att hon väntade barn. Jag var 12 år men hon var ju bara 30 när hon väntade sitt fjärde barn. Det var Leif som blev min tredje bror. Ett år senare föddes Jan-Olof och så var vi  fem bröder. Min mamma sa att om vi varit flickor skulle vi ha hjälpt henne med det mesta men det trodde jag inte på. När jag fyllde 17 flyttade jag hemifrån för att gå gymnasiet på annan ort och kom bara hem vissa helger. Flytten gjorde att jag slapp mycket elände som mina yngre bröder måste uppleva. Pappa skötte sitt jobb perfekt och tjänade rätt bra men i stort sett varenda helg gick han ut och drack upp mycket pengar som skulle ha behövts till familjen. Min mamma fick ofta gå till banken och be om anstånd med huslånet och det var också problem med andra utgifter. Mamma var mycket upprörd över att pappa strödde pengar omkring sig bland annat till en del grannflickor. Som liten blev jag skickad till hotellet ibland . - Mamma vill att du kommer hem - sa jag. - Jag kommer sa han men kom inte. Ibland hittades han i en snödriva.  Med åren blev det bara värre och värre och mamma började till slut också dricka. Då blev det mer bråk när hon vågade säga vad hon tyckte. Blåögon och skadade revben blev vanliga. När jag hälsade på fick jag se och höra vad som hänt. Mina småbröder måste dessvärre uppleva allt det jobbiga.  En dag fick mamma nog och försvann. Då var mina yngsta bröder 13 och 14 år och fick bo hos min äldste lillebror som var 24. Det var inte lätt för någon av syskonen men de fick kämpa sig igenom. Själv var jag gift 60 mil därifrån och vi hade fått vårt första barn. Jag bjöd ned Leif och Janne på några veckor och då försökte jag ordna det bra för dem. Vi hade ju alla upplevt eländet i det försålda föräldrahemmet så nu skulle vi ha det annorlunda. Varje kväll fick de pengar och köpte godis och annat i kiosken i närheten. Min fru var hemma med lillan och jag och småbrorsorna åkte till Gröna Lund för att åka allt som gick. Tyvärr gick inget, det var stängt. Vi tre tjurade en hel del de 20 milen hem. Några dagar senare åkte vi i alla fall till Furuvik och där åkte de tills de inte orkade mer. Brorsorna turades också om att skjutsa Maria i barnvagnen. De lättsamma dagarna gick fort och så åkte de hem igen.  Åren gick och Leif gick en teknisk utbildning. Han var mycket duktig men jobben fanns inte i Vilhelmina. Det blev andra jobb istället. Gruvan i Stekenjokk gav arbete men lades snart ned. Plastcykeln tillverkades ett tag men blev ett misslyckande.

Under de senaste åren jobbade du Leif med att lägga in bilder i Vilhelmina kommuns fotoarkiv. Det jobbet var du bra på. På fritiden sysslade du också med släktforskning och fick bland annat reda på att vår farfar och Bruce Swediens farfar var kusiner. Alltså är vi avlägset släkt med den man som bland annat mixat ljudet till Michael Jacksons album Thriller. För ett år sedan fick du värk i ena benet och var sjukskriven ett par dagar. Du fick tid på sjukhuset för undersökning men kvällen innan blev du akut sjuk. Du lyckades själv ringa efter hjälp men ditt hjärta stannade när ambulanspersonalen kom till din lägenhet. Janne vår yngsta bror blev kallad till sjukhuset nästa morgon och fick säga att du var du. Han blev helt nedbruten men skötte sedan allt på bästa sätt. Han ringde till oss övriga bröder och berättade vad som hänt. Alla ringde varandra och kunde inte fatta att du var borta. Alla grät och tröstade varandra växelvis.

Din begravning blev enkel men fin. Vi fyra bröder och några kusiner och en del av dina vänner fick höra sonen till min söndagsskollärare berätta lite om ditt liv och överlämna dig till den eviga vilan. På kvällen pratade vi bröder om livet tillsammans med dig. Dina efterlämnade grejor delade vi upp utan problem. Den som behövde något sa det och fick det. Din frusna sik tog jag reda på och har tänkt på dig varje gång jag och min fru har ätit av den.

Dina pengar från lön och försäkring har gått till grus på den dåliga vägen till VÅR stuga vid Volgsjön.