Mina egentäljda pilar
och pilbågen jag hyvlade fram
den där hemska terminen man
tvingades till träslöjd
bland rubanker och sylvassa stämjärn
man gav själva fan i att ägna intresse åt,
och såga som var det svåraste som fanns -
för att inte tala om den fysiska påfrestning
sågande krävde, och svettigt och bullrigt var det,
och den alltid alkoholiserade gubbjäveln som stank
starksprit; som om man inte redan på mellanstadienivå
visste mer om sån skit än gemene skolbokssocionom med diplom, den påtvingade expertisen att känna igen ett fyllo när man såg det, och det var väl det som gjorde att jag hade förståelse för det hyvelbeväpnade fyllots demoner, och det var väl samma det som provocerade mig extra, att magister gubbfan hade mage att prata översittish om mig och alla
dem som inte hoppade glädjeskutt av sin tur i kön att få
tillgång till svarven och skapa sin allra egnaste lampfot här i livet.

Jag ifrågasatte, men aldrig högt. Kom inte här och snacka med mig som om svarvande och hyvlande och allt det där trä handlar om. En nedlåtande ton från någon med brädhögen full av brännvin. Så gick det "roliga" skvallret, och det kreativa smeknamnet "Trä-Hitler"; standardtugget bland skolungdom, lika säkert som alla idrottslärare som råkat gå förbi nån halvöppen omklädningsrumsdörr och standardstämpeln som snuskig pedofil i klass med han den där dansläraren som kom en gång om året och visade hur man buggade, alltid på det tidigt
utvecklade flickebarnet, för oss pojkar; hon med bh-band att dra i, något fascinerade, men med bröst kommer mensen så lite äcklig och onormal var man allt tvungen att stämpla hon den där med bröst först . Inte okej, men vi var bara pojkar som aldrig sett en bysthållare med spets, så må Gud förlåta mig för att jag drog några gånger i Bettans (aka Betty Boop, såklart) band. Jag var en pojke utan könslustar, det var inte den där buggpedofilen.

Och summa summarum av skoltiden är nog att jag trots alla skumma idioter som tilläts prägla den logiskt nog sjuke man man blivit; av alla ovanstående fascistoida beteenden barn ägnar sig åt och framförallt utsätts för för; jag tyckte det hemskaste var ryktena om brännvin i brädhögen, att det spreds som att det vore genuint roligt om skvallret stämde.

Jag förstod inte hur det var en kul grej för kaffferepsfolket, ryktesspridarna. De som antagligen, nej sannerligen, är samma sorts ynkliga person idag. Hela mitt liv hade alltid gått ut på att alkoholism inte var en kul grej. Fuck ryktena om Trä-Hitler, jag visste direkt. Han körde med brädhögsgömman, jag hade sett symptomen hos den som gått så långt att han gömmer och döljer, under hela min livstid. Det var fan inte kul att folk spred det som en kul jävla grej. För mig betydde det att de vuxna satans kaffereparna kanske snackade bakom våra ryggar. Då skulle alla lögner och allt undvikande av att leka på bortaplan när helgmålspysningen pös varit förgäves.

Hitler hade sin brädhög, farsan hade sitt fiskerum i källaren där han kollade över spön, jiggar och drag i några timmar varje fredagskväll, så han blev alldeles yr, och kom upp till Stinas Kyckling som på denna tiden var grundlagsstadgat att inmundiga om fredagen, gloendes på någon familjeunderhållning med Harald Treutiger som programledare. Jag tittade aldrig. Jag väntade på han som pedantputsat sitt finaste gäddfångardrag och snart man hörde stegen i trappuppgången, och man visste alltid att det vinglade in ett riktigt bottennapp. Och den utförligare beskrivningen av en fredag kväll kan vi väl ta en annan gång.

Mitt förakt för att gotta sig i andras misär föddes främst vid kyckling på freda'-kvällarna, alltid på helspänn i en orangebrun plyschsoffa, en arbetarunge som satt på nålar av plysh, i en framtidslös håla, som nog fick dispens att kallas stad.

Samma nålar stack mig av "Trä-Hitler". Även om han var hela stereotypen så var mina nålar och sorg av typen; även Hitler kan ha barn som sitter i soffan om fredagen. Jag unnar ingen människa det. Inte ens Hitlers ungar ska ha den där klumpen som liksom omslöt kycklingen man enligt lag skulle ha i magsäcken. Jag hatar snickeri och fiske än idag. Och stackars Hitlers avkommor, jag bara visste att gubbjäveln ägde en stor gård med över hundra brädhögar att se till när han kom hem, som så många jävlar kommer hem till sina hobbies; brännvinet och inget annat. Absolut ingenting. Stackars Hitlers barn. Stackars!

Och appropå nålar. När det var fritt val satt jag alltid med brudar i textilen och förstod hur skönt det är med stolar istället för att stå upp vid nån bänk och maska tid med treans sandpapper för att slippa såga, och inte levde jag ut något särskilt av tyger och broderier, men det var sittplats, brudar och istället för labila alkisgubbar var lärarinnan som regel intetsägande.

Detta skulle egentligen handla om min värdelösa pilbåge och en liknelse om hur jag kämpar med amatörtäljda Amors pilar, om hur jag försöker skjuta dem på Er alla som bryr er på alla sätt, stora och små. Om hur svårt kärlek kan vara, att få och att ge. Speciellt i lägen där man själv sitter och putsar fiskedrag på någon av alla sina satans brädgårdar.

Jag är där och försöker vända. Ni älskar mig, det var nog egentligen det enda; tack.

Textilslöjd forever. Bara jag själv kan välja.