Det utbröt nästan fullt slagsmål på Shellmacken. Anders fick sätta till höften mot en gubbe med keps, samtidigt som han med armbågen föste bort en liten ettrigt vassnäst kvinna, som tjöt att den var hennes för att hon såg den först. ”No way”, tänkte Anders. Med ett fast grepp om stammen ryckte han loss granen från fästet, och stegade iväg mot julgransförsäljaren.

”Åhå, en kungsgran”, flinade säljaren. ”Den där står till midsommar om du vill. Barrar inte ett skit”.
”Ja, jag hatar de där spretorna, som inte har riktiga grenar. Den här är precis som en gran ska va”.
Anders stegade hem, stolt som en tupp över sin erövring. Bar den över vänster axel, inslagen i nät, och med toppen vajande i triumf bakom sig. Det kändes så bra, alldeles häftigt bra, ända tills han kom hem.

Hon stirrade på honom som om han inte var klok.

”Det var en gran du skulle köpa” skrek hon. ”Den där tar ju upp hela vardagsrummet. En gran ska va liten och nätt, hur många gånger ska jag behöva säga det, din förbannade korkskalle”.
”Jamen Gullan, den håller …”
”Håll käften, din idiot. Nu har du förstört hela julen för mig. Det är så jävla typiskt att du inte kan göra nåt för min skull, din förbannade egoist”. Hon skrek så det stänkte saliv rätt i ansiktet på honom.
”Men du, vi kan väl..”
”Vi kan ingenting, det är förstört alltihop. Och det spelar ingen roll om du går ut och köper hundra granar, det är för sent” tjöt hon, och sjönk så ner på hallstolen i en förtvivlad gråt.

Anders böjde sig ner vid hennes sida, och la lite tafatt sin hand på hennes axel. Hon vred sig undan, stötte bort hans hand, och sa ” försök inte. Jag går och lägger mig, orkar inte vara uppe. Och jag vill inte se dig. Jag behöver vara för mig själv”.

Sovrumsdörren åkte igen med en smäll. Tre timmar senare tassade han in och la sig på sin kant, vågade knappt andas i rummet. De sov väldigt långt ifrån varandra den natten.

Anders vaknade redan vid sjutiden, och smög ut i köket. Satt och stirrade framför sig, gick igenom det som hänt och vad han kände. Den hastigt uppstigande vreden gick nu inte längre att hejda. Han hade tigit så länge, låtit sig slängas hit och dit av den där förbannade Gestapo-generalen. Hon skulle fanimej få.

Efter en stunds rotande i förrådet, hittade han det som behövdes. Han släpade in granen från balkongen, klippte upp nätet, och såg alla vackra, ståtliga grenar veckla ut sig.
”En praktgran, inget snack om det” tänkte han. Han lade ut mattan, körde ned granen i foten, tog ett steg tillbaka och betraktade underverket. Inget att göra åt det. Här skulle Draken få som hon ville.

När han var klar betraktade han åter sitt verk. Sekatören hade kapat samtliga grenar exakt 10 cm från stammen. Anders samlade ihop grenarna och slängde ut dem på balkongen. Det gick både fort och lätt att sätta dit belysningen och ett antal färgglada kulor.
En euforisk glädje spred sig i hans bröst, när han avslutade det hela med att kasta dit lite slängglitter och som kronan på verket trycka dit julstjärnan som en topplanterna. Han tände sen den massakrerade granen och fick plötsligt svårt att hålla sig för skratt.

”Guuuuuullan”, skrek han. ”Kom upp, jag är klar med granen”.

Han hörde hennes hasande steg i morrontofflorna, först till köket, där det fräste i kaffebryggaren när hon hällde upp en kopp, sen fortsatte hon runt hörnet till vardagsrummet och blev stående mitt på tröskeln med uppspärrade ögon. Kaffekoppen föll rakt ner i golvet.

Anders stod uppställd intill granen, med handen på en stolsrygg och med ena benet framför det andra i vinkel så att tåspetsen vilade mot golvet, den mest överlägset nonchalanta ställning han kunde komma på för sin sataniskt uttänkta dräpareplik.

”Här har du din förbannade gran. Den är tamejävulen den nättaste i hela kvarteret”

                                                                @