När jag vaknade i morse var jag helt slut.
Hjärtat och hjärnan grät sen igår
och kroppen var på off, inget fungerade.

Ögonlocken hängde som med dukstyngder
fick tvinga upp dem.
Kunde fortfarande inte röra mig
låg helt stilla i sängen, förlamad.

Smärtan att försöka lyfta en arm gjorde att
jag gav upp nästan direkt.
Stirrandes i taket
med en orkan av osammanhängande ord och meningar
i huvudet.

Livet är ifatt mig igen
trots att jag sprungit så fort jag kunnat
för att undvika det.
I tre dagar har vi umgåtts, intensivt.

Snälla livet, lämna mig i fred igen,
jag orkar inte umgås med dig just nu.
Det finns ingen tid, ingen ork
ingen plats för dig.