En morgon i vecka 51 sitter jag i länstolen  med mitt tomma, nästan ursnutna huvud och vilar.
Slemmet bubblar i bronkerna och jag suckar försiktigt för att undvika ett nytt hostanfall.
Sippar lite avslagen Cola och tycker synd om mig själv med all rätt. All rätt.

Så öppnar jag tvekande den där dvd n som legat och skräpat här så länge och som jag tänkt ge
till kulturmannen som langat receptfritt till mig under feberdagarna. Jag kan ju kolla vad det är först,
för det kanske inte alls passar och då får man höra det också.
Bytbar är den ändå inte.

Cirque de Soleils överdådiga sagovärld sprutar emot den oförberedda lilla tanten i sin stol. kanske behöver man vara nedskruvad och matt för att rätt kunna ta till sig något så storartat.

Alice i Underlandet, Amarcord, Cabaret och diverse Disneyfilmer har inspirerat, och även the Beatles och Sgt Pepper skivan.

Ibland får jag flashback från 1970-talet då jag har lunginflammation och ligger i föräldrarnas vardagsrum och ser Aniara i svartvitt på deras tv. Jag tittar i ett sorts flow från en delvis annan värld. Djupt inifrån.

Vi går nu med Alice in i luftcirkusen och utforskar världen.

Akrobaterna rör sig i tre element, vatten jord och luft och för berättelsen vidare genom överraskning efter överraskning tills man sitter och gapar.
Så mångaartister, så djupt byggt och så helt utan erotiska onödigheter.
När hon äntligen återfinner sin prins och dansar med honom genom skyarna är tårarna framme. Jag snörvlar och klunkar i mig något svart. Beatles musiken All you need is love brusar fram och åter i finalen och även den erövrar så rymden.

Jag är så lycklig.

Den här filmen stannar hos mig. Med lite popcorn är den en helkväll.

Det får blir vinflaska till kulturmannen