Jag kan inte halta fram såhär i blindo mer,
Längs mina mörka ängars sägen,
Min egen inre ödemark nu våldsamt danar vägen,
Där blåa läppar gör oss trind förmer,

Vingklippta kråkor tynger, gör mig obenägen,
Att greppa allt konkret jag inte ser,
Silvret runt min kvävda hals som smälter, rinner ner,
Det som var förhäxad blygd; Förlägen.

Ångestens apostel hon går alltid klädd i natten,
Välvd utav en bringare av ljus,
Fäst i mina fötter följer, dold i vardagsbrus,
Under marken eka barnaskratten.

Inre blickar flacka, viskar ord som konstant susa,
Tvingas dricka allsiarens vatten,
Villigt taga ormens hand; Törnekrona under hatten,
Speglar mina ögon så diffusa.

Tömmer sangvinismens kalk på blåögdhetens glöd,
Falla mot ett asymmetrisk nav,
Sömnlöst silke kastar mig emot förtrollad grav,
Veners vin och köttets lust som bröd,

Nu står han där som höljd av skog i spegelsal av dimma,
Trötta vindar kvider med hans andnöd,
Gammal ande lämnar kropp som länge varit död,
Nalkad av den Svartdomprostens timma.