Gud glömde barnhemmen jag bodde på.

Och Pappan glömde mig också.

Han som aldrig kom och hämtade mig.

Han som jag aldrig har fått en kram av.

Han som jag aldrig kunnat ha som en förebild.

Då jag aldrig har sett honom.

Hur i helvete skall jag då kunna vara en förebild?
När jag inte vet vad en förebild är!

Förklara mycket gärna detta för mig.
När jag ibland agerar fel.

Inte heller Gud har jag sett.
Än mindre blivit tröstad av.

Därför glömmer jag Gud.

Därför glömmer jag Pappor.

För de har inget i mitt liv att göra.

Jag har inget behov av dem.

Jag har bara behov av att lära att älska mig själv.
Och därigenom att älska andra människor.

Men.

Det är inte så jävla lätt kan jag meddela.
När man har varit så oälskad och ovälkommen.

Jag är bara ett misstag som råkade överleva.

Därför förkastar jag.

Falska och fega varelser.

Som tror att de skall lära mig att leva mitt liv.
När de själva inte levt inuti mitt liv.
Innanför mina ögon och tankar.
Och upplevt allt det jag har sett och känt.

De tror att de skall lära mig att leva mitt liv.
När de inte har en aning om vad jag upplevt.
Och känner i mitt innersta hjärta.