60 minuter varje dag, inte mer. 3600 sekunder som bekräftar att jag fortfarande existerar lite. Resten går åt gamarna. Och jag tynar bort i mörkret som en unken möbel, ett tingens opersonliga rekvisita. Till och med dammet söker sig till mig och landar på mig precis som det gör på alla döda möbler runt omkring mig. En dag kanske de hittar mig här och säljer mig i en antikvitetsbutik. Undrar om de då förstår att han engång har varit en människa, en person och att dammet är hans påtvingade puder.