Narkosen släppte.

Och jag vaknade upp ännu mer förvirrad.

Men jag överlevde återigen.

Men det kändes som om tarmarna låg på utsidan.

Och jag kan inte skita utan lavemang.

Annars riskerar stygnen att gå upp.


Märkligt!


För när jag är som starkast.

Går jag rakt igenom väggar.

Och förtränger smärta.

Och står rakt upp när det blåser hårt.


Men.


Nu fick jag inte ens ta mig hem själv från sjukhuset.

Inte heller sova ensam.

Och jag ligger på dagarna som en bebis i soffan.

Och när min fru kommer hem får jag te och kanelbulle.

Och en kram.

Och är väldigt ynklig.

Men.

Jag överlevde.

Igen!