Vi har ordnat vårt eget äldreboende. Bor kvar i eget hus, hustru och jag. Betalar räkningar och ansar vårt gräs.
Vi lagar vår egen mat. Handlar och städar vid behov.
Vår gymlokal är promenadstigen, den som leder hit från det somliga kallar civilisation. Därutmed kånkar vi våra varukassar eller kör i skottkärra vad alltför tungt är. Och genom åren har vi vandrat mer än 500 mil där och vädrat våra lungor.
Mediciner äta vi icke. Än höra vi gott nog och behöva inga apparater. Synen är ogrumlat klar.
Förståndet, menar vi, har vi ännu i behåll. Och minnet är gott.

Dock återstår ett bekymmer för omvärlden. Det ser vi klart. Ty, vi äro envisa och den dag, då vi måste härifrån, fordras det gymtränat, armstarkt folk till att bära oss.