Trots att dagen
varit likgiltigt grå
hade solnedgången
många vingar,

stod där oväntat änglalik
att skilja dag och natt.

Visserligen väste vinden kallt,
men inga sorgflor bland träden,
alla skuggor var blå -

och havet låg stilla så
och speglade allt

som tidlösa ögonblick
och talande tystnad,
men bara just då.