Den första humlan för året bzummar förbi. Vi sitter ute i sommarhalvårets allra första sol.
- Underbart, säger min hustru. En humla!
- Ja, svarar jag, humlor och bin vid krokusar och gräset som redan grönskar. Kan det bli bättre?
- Jovisst! säger hon. Det kan bli ännu bättre! Med svalor och tärnor och varma bad.
- Ja, ja. Du har förstås rätt.
Och våra blickar sveper över utsikten.

Min hustru återgår till sin läsning.
Och jag fortsätter mitt putsande av rorkulten. Den hör till vår segelbåt RISSA och är gjord i ask. Jag har själv format den.
Sandpappret går. Jag greppar ett föremål, som jag hållit i min hand i decennier. Jag förnimmer hur kärlek strålar ut mot min kropp.
Jag tänker:
"Detta är förmodligen den enskilda tingest, som jag hållit längst i min hand. Sammanlagt har det skett under seglats, som totalt snart motsvarar tvåochetthalvt varv runt jorden."
"Den bör följa mig i min grav. Tillsammans med min klarinett. En dag".
Tänker jag vidare.

- Eller hur? säger jag sen riktat till min läsande hustru.
- Vad menar du?
- Jo. Tycker inte också du att vår rorkult skall följa mig i graven.
- Självklart. Jag skall ordna det. Vill du ha med dig klarinetten också?

Och så återgår min älskade hustru till sitt läsande.
Och solen skiner. Och humlan bzummar. Och sandpappersdammet yr.