Jag blev hänvisad in i ett stort allrum av en mörkhårig kvinna i eleganta kläder. Klassisk inredning med en touch av surrealism. Det kändes som om jag befann mig inne i ett antikt ägg gjort av Salvador Dali eller hieronymus bosch. Det hängde tre fotografiska porträtt på väggen. Unga, vackra kvinnor. Under varje porträtt stod ett namn. Clara. Francesca. Dorotea. Alla var jämnlikt sköna med närmast fulländade proportioner. I det avseendet var valet sannerligen inte det enklaste. Till slut fick jag gå på namnet. Jag valde francesca eftersom det fick mig att tänka på en av Goyas kvinnor. Jag gick fram till porträttet som hängde i mitten och pekade på glaset.
"Oui maitre, bien sûr "
sa den mörkhåriga kvinnan, tog ned porträttet och gick där ifrån med det. En kort stund senare kom hon tillbaka och öppnade dörrarna till ett annat rum.
" Suivez moi maitre"
Jag gillade inte hur hon titulerade mig. Det kändes löjligt. Jag följde efter. Våra skor klapprade mot trägolvet. Vi klev in i en vacker sängkammare med utsikt över staden. Ett av fönstren stod på glänt och släppte in en maklig bris som lekte med gardinerna. Mitt på golvet stod en stol och ett litet bord. En annan dörr öppnades och en ung kvinna klev in. Det var francesca, endast klädd i en tunn sidenrock. Hon var sagolik.
"Je vous laisse en paix" sa den mörkhåriga kvinnan och försvann. Jag var så trollbunden av Francescas skönhet att jag inte märkte att hon lämnade rummet. Francesca log lite nervöst, knöt upp bandet till sidenrocken och lät den falla till marken. Åsynen av hennes kropp väckte drifter inom mig som jag tvingades förtränga. Den såg ut att vara formad av Michelangelo eller Botecelli . Det syntes på hennes mage att hon fött minst två barn. Men det bekom mig inte. Det var hennes rygg jag skulle lära känna.
"Veuillez t'assoir mon ami" sa jag och pekade på stolen. Hon satte sig ner med magen mot stolsryggen. Jag la upp mina verktyg på bordet. Penna, nålar, färger. Längst ner vid sängen stod en pall. Jag drog den till mig och slog mig ner bakom henne. Sedan började jag bekanta mig med hennes rygg. Skuldrorna, nacken, svanken. Den var perfekt. Hon skulle få äran att bära mitt märsterverk, berättelsen om Qualia.