Klockan var tre på eftermiddagen. Jag satt vid mitt skrivbord som jag flyttat ut i vardagsrummet för att få miljöombyte. Satt där och lekte lite med siffersystemet. Jag hade tagit mesk och amfetamin i tre dagar i sträck. Matematiken var egentligen inte mitt område, men jag hade alltid haft lätt för att urskilja mönster och strukturer i verkligheten som gick förbi andra obemärkt. Det brukar ske utan förvarning. Oftast är man helt oförberedd. Plötsligt är det bara där framför en. Den här gången var inget undantag. Jag hade suttit så länge och bekantat mig med dessa siffror att jag tillslut inte längre visste hur jag hade kommit fram till upptäckten. Men där var den i alla fall. Jag insåg att om man tar var tredje siffra i siffersystemet och adderar den men de två föregående, blir summan alltid osvikligen sex. Jag testade räkna upp till tusen, tvåtusen. Sen gav jag upp. Det var bevis nog för mig. Det upprepade sig i all oändlighet. Jag lyfte på luren och ringde upp en gammal vän, Bernard novell, professor i matematik och fysik.

Ring ring ring

"Hej, det är professor novell"
Jag skrek " Bernard gamle vän, det är Charles! Jag har gjort en hisnande upptäckt här! Du måste...."
"Jag kan tyvärr inte svara just nu. Prova ring senare eller lämna ett meddelande efter pipet."
"Helvete också!"
Väste jag och slängde ifrån mig luren. Jag tog med mig mina anteckningar, studsade upp ur stolen, gick ut till hallen, slet upp ytterdörren, sprang ner för trapporna och ut på gatan klädd i bara morgonrock. Med min tur var det naturligtvis folksamling. Människor överallt. Någon typ av karneval. För att ta mig fram blev jag tyvärr tvungen att knuffa undan massa människor och en äldre kvinna med rullator så att hon ramlade ner i rännstenen. Det var oundvikligt. Vetenskapen har alltid sina offer. Proffessor Novell bodde i en lägenhet som en gång i tiden varit en gammal industrilokal. Tegelväggar, trägolv, högt i tak, stora fönster. Han bodde bara två kvarter bort. Jag sprang upp för trapporna och bemödade mig inte med att ringa på dörren, utan slet bara upp den och rusade in i hans vardagsrum med papprerna i högsta hugg. Professor Novell stod och rullade kulor i en labyrint i olika vinklar för att testa gravitationen.

"För i helvete Bernard, varför svarar du inte i telefon?"
Han släppte taget om sin kära labyrint och tittade på mig med en förvånad min.
"Jag har varit mycket upptagen." Sa han.
"Upptagen? Nåja...jag har gjort en matematisk upptäckt förstår du som du måste granska åt mig."
Jag slängde papprerna på honom. Han tog emot dom och började gå igenom siffrorna. Jag började förklara.
"Först förstod jag inte hur det alltid kunde bli siffran sex. Jag bara väntade på att upprepningen skulle upphöra. Men så insåg jag att det hela berodde på att efter siffran nio börjar allting om från början igen, då tio blir ett, elva blir två och tolv blir tre osv ad infinitum" Bernard nickade och hummade.
"Intressant. Jag ska gå igenom det här. Måste räkna lite."

Jag tände en cigarett.
"Du Bernard, jag har typ inte sovit något på tre dygn. Skulle du kunna ge mig lite sprit, en whiskey eller något. Jag känner att jag behöver lugna nerverna en smula."
Bernard gick bort till barskåpet och hällde upp ett glas whiskey utan att slita blicken från mitt klotter. Jag tog glaset och gick fram till ett av alla fönster.
Karnevalen pågick för fullt där ute. Jag såg inte längre människor, utan siffror. Jag tyckte mig tillochmed se dom i de små fönsterrutorna.
" vi är inget annat än siffror Bernard. Siffror som rör sig hit och dit enligt en bestämd kausalitet. Lagar som vi bara vet en procent av. Jag vill ha ett axiom på det här Bernard. Kan du fixa det? "
Jag fick inget svar.
" Allting finns där ute, mitt framför oss. Men vi ser det inte. Det kanske inte är meningen att vi ska se det. Skål för det för fan." Sa jag och svepte whiskeyn.


1+2+3=6
4+5+6=15=1+5=6
7+8+9=24=2+4=6

Sedan börjar allt om från början igen

10=1
11=1+1=2
12=1+2=3