Morgon

och allt är över

Det lyser en sol

som fyller himlens pannå

med eldgult och kornblått

med rymdens svärta

mot skogens gröna fond

det står träd

där träd brukar

och allt är över

innan andetagen

är på allvar

Mannen som kan skriva

längtan och vemod

hopp och skönhet

går i gläntan

mellan natt och dag

och tar av sig sina skor

för att känna frosten bättre

mot nakna fotsulor

och orden han bär på

i medvetandets ränsel

är inte längre skrivna

med regnbågens vokaler

och rabatternas raka konsonanter

orden blir gråstenstyngder

över trötta axlar

när motlutet växer

i skenet från öster

och ingen annan finns

som på allvar förstår språket

på stigens skyltar

som visar riktningen framåt

uppåt, nedåt

tillbaka

Då är vandringen lång

och Sisyfos hans kamrat

och mysteriet ett ord

bland alla andra

då är stenen

som vräktes undan

från frälsargrottans mynning

bara en av de många

som kröker ryggen

och sänker mannens blick

ner mot daggvitt gräs

och de sovande myrornas

myllerstackar

då är stunden

när allt är över

och inget avsked livar

och inga möten väntar

och Sisyfos, hans broder,

rullar sin sten mot åsens höjd

utan hopp

om vida vyers belöning

Stunden, tystnaden

det ensammas tid

ögonblicket som kommer

och sedan försvinner

mot björkarnas koltrasttoppar

orden som är minnen

om möten som aldrig sker

och om liv

som aldrig levs

de bara fötternas växande sår

mot nattens kalla bädd

av smärtans grus

och hon är inte här

och tom är grottan

där han aldrig varit