Tre liv genom kärlek

Långt bort i Kazurs glömda berg
i dagens första strimma
det blänkte till av form och färg
igenom sjok av dimma

Där låg ett slott av fordom glans
där låg ett slott- ur tiden
Jag trodde inte detta fanns jag reste bak i tiden.

Igenom seklerna jag kände
vingslag av en tid som gått,
den på mycket sorg och smärta bar,
den hade stänk av sagans slott.

Här bodde hertigen en gång i tiden
med sin dotter - uti glans och makt.
Denna tid är sedan sekler liden
men ännu känner jag dess prål och prakt.

Hertigen själv all lycka grusade
när han i tornet låste dottern in.
Hon uti kärlek fadern trotsde.
Han var förgrymmad utav slottets vin.

Hon fann sin kärlek i en ung soldat
som vände åter från ett krigiskt slag.
Han kom till slottet för att tigga mat,
han hade färdats genom natt och dag.

Han var stadd att återvända hem
men hade blott rest bara halva vägen,
han var så illa matt och svag
och stod nu här och bankade förlägen.

Den unga jungfrun själv upplåste porten
och bad en unge svennen stiga in.
Det var sålängesedan det kom folk till orten
och alla män i kriget jagats in.

Långt bort i Kazurs gamla borg
där historiens vingslag susar
hörs i mörkret gamla trappor knarra.
Här var en gång en borg i sorg.

De unga tu fann kärlek till varandra
men allt fick ske i största hemlighet,
ty hertigen tillät inga andra
friare än folk av adlighet.

Det gick nu ut bland bergen vandra
att hänge sig i kärlek röd och het.
'De ägnade sig enbart åt varandra
i en lek de trodde var för evighet.

En dag när de bland lyckodagar många
i bergen låg, hängivna åt sitt svärmeri
allt uppdagades och båda togs till fånga
ty det kom folk från slottet därförbi.

Flickan låstes in i högsta tornet
soldaten hängdes i ett rep,
ty hertigen hade blåst i straffdomshornet
all lycka blåstes bort uti ett svep.

Där satt nu jungfrun uatn mat med tunna kläder
längst upp i borgens högsta torn.
När det blev storm och rysligt väder
då blåste döden i sitt gamla horn.

För ner i slottets gyllne salar
vankar hertigen av oro full.
Han av vinet finner höjd och dalar
och sen av död han faller kull.

Flickan blev sen glömd och gudsförgäten
en hemlighet blev hennes borg.
Och gårdens folk flyr bort från ödsligheten
och flickan dör av svält och sorg.

I sekler låg sen slottet öde.
Legender spanns om flickans lott.
Bygdens folk fanns bland de döde
och borgen blev ett sagans slott.

En dag en riddare i silverkläder
genom skogen susar på sin häst
Han hade färdats genom mpnga väder,
Han når nu slottet som en trasig gäst.

Han hade hört den gamla sägnen
och känt en släktskap med den unga mön.
Han blev sen lotsad fram till rätta vägen,
han rider snbbt fram mot sitt rön.

Bland gyllne salar går han in i sagan
han vandrar fram bland höga valv.
Men som han går där höres klagan
han tyckte hela slottet skalv.

Ja lyssna nu - de höga tornen susar
utav vingslag från en tid som gått.
Jag hör att klagan genom borgen brusar,
Jag känner skräck i detta höga slott,

Den vakra jungfrun tycks ej finna vila
ifrån kärleksglöden, eller från sin död
Hon blev ju dödad utav straffets bila
bara för att hon fann kärlek röd.