Stilla i protonskivans horisont
där blått ljus blandar sig med grönt
syns Mons-massivets majestätiska bergsrygg
luta sig över luftmembranet
som dunkla torn i tröttnande rött.

Laktosträden vajar i en sval vind
(de kallas så för den vita saven)
och Fobo och Demo konjungerar
i ett möte på himlen som skapat
märkliga diamantskuggor av månljus
på lavmattan utanför poden.

Jag sitter i myspejs (mitt hem)
med skådespelet framför mig
och tecknar beskrivande med i-fingret.
Svajpar genom bilderna i luften.

Långt därborta,
bortom den lilla Solens skära sken,
trånar Diana,
det namn vi gett åt förbehållslösa Jorden.
Jag har aldrig varit där,
men min äldsta släkt härstammar
från ett land som heter Scanavien.

Vattnet här blir självlysande på natten.
Det är järnrikt vatten
och reagerar på magnetstrålningen
i en elektromagnetisk process
som är svår att förklara.
Det kan drickas
som ett vackert flytande skimmer
och vi kallar det för "lå"
från ett språk som ingen längre talar.

När månarna försvinner bakom topparna
övergår himlen från rött
till blekt genomskinligt gult.
Guldhöljet med alla blänkande stjärnor på
är som att omslutas av ett smycke om kvällen.
Utanför protonskivans gränser
övergår det bleka in i nattens svarta is.

Men där kan ingen bo.