Jag tror,
jag har en aning -

att mot slutet
på väg mot väsentligheten
saknar vi mest det enkla -

som pärlbeströdd stillhet
efter regnet -

soluppgång
och solnedgång -

koltrastens flöjt
högt uppe,

blänket i sjön
och suset i träden

- efter urskiljning av allt
som var det bästa.

Det mesta
som borde vara det största
blir efter själisk granskning
bara till sist
det minsta.