Jag ser mig i spegeln, ingenting jag ser.
Jag blundar hårt, vill inte leva mer.
En ensam tår rinner längst min kind, den försöker förmedla smärta.
Utåt sett är jag så känslokall, det sägs att jag inte har något hjärta.
Jag föddes inte tom, en gång i tiden hade jag ett.
Men allt är förändrat, vart det sedan tog vägen har jag inte sett.
Allt finns här inom mig, slutet i ett tomt skal.
Jag har ont, är smärtad av alla samvetskval.
Det är inte lätt att förstå, hur dåligt många mår.
Men det är svårt att undvika, att ge själen några sår.