jag vet att du menar väl



men jag har ett lås att bryta upp
en nyckel som försvann i ett gap
för längesedan

eller någonstans i den där dansen

som uppstår mellan människor

och huden och de kladdiga innanlåren och
jag har inte lärt mig hur man

inte går i baklås jämt och ständigt



och du har så mycket skenheliga undanflykter så många strövande småskratt och jag vet precis hur det rispar från din haka till min när du vänder dig om

i sängen

ger mig allt du har


hela din jävla ryggtavla

hela din vackra jävla ryggtavla




och jag vet precis vad man säger
hur man gräver ner innandömet på bästa sätt för att inte avslöja



förblödningen



play it cool och sedan ägna hela eftermiddagen åt att leta bultsaxar på blocket tugga betablockerare


och det är såhär man odlar kriminella förstår du inte det
denna förmåga att lirka och lossa och omvandla hjärtan
till något mer härdat


på försiktigaste vis krångla av sig trosorna när du sover för att dölja
ansträngningen och spetsen

för att bädda ned besvikelsen i tvättkorgen

och le stort när du vaknar som att jag inte redan
drivit långt ut till havs under natten

som att det inte bara är horisont du ser

horisonter och skuggspel
och ett godmorgon älskling invävt i femhundra anklagelser

och känslan av att min kropp är sönder på något vis som att den slutat fungera
som att den tappat sin tjuskraft


det fasta blivit mjukt
och det mjuka blivit fast blivit stelt och
liksom openetrerbart

liksom högst oälskbart



(och jag lirkar och jag lirkar

och du får fortfarande inte upp den
och jag får fortfarande inte upp mig)



och hur jag sparar sorgen i bakfickan till en annan stund
när jag redan är på väg

ännu längre bort från dig

med den enda triumfen att du nog saknar mig

att du nu kanske kanske
ångrar dig