Kanske viskar jag

den sista dikten i ditt öra

blind och utan anspråk

djupt tanklös nära

Min älskade, vi andas

när din kropp ligger övergiven

och mina händer är tomma

när min blick rest bortom

allt förstånd

Återvända, för att se

en aning av liv

glimma till

Kanske är det så vi önskar

fastän inga återvägar finns

Mitt i intet är dina ögon lysande

De tänder eldar i den tomma rymden

det fruktansvärda valvet

av evighet

och lågorna fladdrar i intet

bland sånger som sjöngs

för längesedan

Med dina späda armars styrka

bär du mig till floden

som leder ännu längre bort –

reser mitt huvud mot himlen

manar mig att förintas helt

Då går vi slutligen mot Mötet

rakt in i glömskan tillbaka

där inget längre finns att veta

inget att förstå

och ljuset belyser djupet

där blodet sipprar fram