Jag fann dig på pantbankens auktion.

Du såg så ensam ut.

Det såg ut som om någon hade skadat dig.

Och jag bestämde mig direkt.

När jag såg dig.

Trots din härkomst.

För din skönhet besegrade mig direkt.

Jag anade hur du hade lidit.

Idioten hade tejpat dig.

För att lära sig att spela.

Blasfemi och okunnighet!

Mycket tur att jag fann dig.

Och din själ.

Du hör hemma hos de som älskar dig!


Jag vann budgivningen lätt.

Tog dig hem.

Jag kände,
när du vilade i det mjuka caset,
att du grät!

När jag tog dig hem.

Jag kände din oro.

Du undrade så nervöst vart du skulle hamna.

Du tänkte säkert.

”En orakad gubbe köper hem mig!”

Men!

Du råkade hamna.

I den mest respektfulla,
av alla rum i världen!

Du hamnade i mitt musikrum.

I mitt obeskrivliga universum.

Där fullständiga ikoner bor.

Nykomligar bugar sig
inför dessa totala mästerverk som bor där.

Inför dessa kungar som äger detta rum.

Men du landade där.

I den mest sjuka kärlek som finns.

Jag smekte dina 4 strängar.

Och insåg direkt,

att du var hemma.


Inse!

Att du är hemma.

Där du hör hemma.

Där alla bryr sig.

Alla andra gitarrer hälsar dig hem.

Verkligen hem.

Till vår drömvärld.

Där du är mycket respekterad.


Jag lägger mig nu!

Men jag vet!

Att det kommer att bli ett jävla party däruppe på rummet.

Uppe på mitt musikkrum.

De kommer tömma.

Hela Marshall kylskåpet från all öl.

För att hälsa dig in i gemenskapen.

I den äkta kärleken som bor där.


Och ni kommer att vara trötta imorgon.


Oavsett vilket.


Så tog jag dig hem till kärleken.

Dit.

Där du hör hemma.

Jag tar alltid hem mina gitarrer.

Oavsett vilket.