Jag flög rakt in i det fallande mörkret och blev ett med det.
Ruset, förtvivlan, kärlek, eufori.
Jag har byggt upp. Rivit ned. Förstört.
Försvunnit.
Jag sprang. Du också.
Innan kärleken smutsades ned.
Säg mig, saknar du mig något?
Minns du första gången du såg in i mina ögon?
Eller är jag bara en förvrängd bild av ett förflutet utan betydelse nu?

Mina teorier är många, mina rädslor ännu fler och du, du är någonstans.
Vi kommer inte ses igen, visst är det så?
Varningssignalen i magen berättade allt för månader sedan.
Försvinn, försvunnen, borta. Raderad och utsuddad.
Ett minne. Eller kanske bara fantasier.

Kanske har allt bara utspelat sig i mitt huvud.