kärlek som koncept
är på ett sätt rimligt
på alla andra sätt
alldeles orimlig

i mitt sjuka sinne
det djupa, djupt
pessimistiska
finns en tro på
monogam kärlek

det är bara
det orimliga
i att de som
är ljuvliga nog
att kunna rädda
mig med kärlek

de är upptagna
sedan länge
och vem fan
vore jag att
byta till?

jag har de
lika sjuka
att tillgå
och även då;
vem fan vore
jag att ha?

låtsas att
jag blir
lycklig med er?!?

de ledsna
blir aldrig gladare
av att vara två ledsna

man drar ner
varandra
i dubbel gråt
så nej, förlåt!

du är upptagen
fast kanske
inte snart
du sade så
det betydde något!

får jag chansen
att räddas
av dig
kärleken

kommer jag
ändå aldrig
våga ta den

jag borde
borde inte
ta den

du kan rädda mig
jag ber dig
ej
kärleken