Sång man nynnade som liten flicka.

Jag har bra kontakt med henne, hon är ständigt ”med” och om jag så önskar är jag kapabel att träffa henne. Sluter då ögonen, låter mig glida iväg, inåt och ser då henne komma gående på en lövfylld stig. Jag väntar. Sitter ned, men reser mig upp och tar emot henne med öppna armar. Hennes kappa är mörkt lila, i fingervantar och stövlar klädd.

Hon är lite tyst, vet inte riktigt vad hon ska säga och ser försynt på mig. Desto mer vet jag. Fattar hennes händer och börjar tala. Om hur älskad och uppskattad hon är. Om hur svår och jobbig jag vet att familjesituationen hemma kan vara, avundsjukan mot Ljusis och de annorlunda, nya känslorna hon inte förstår. Upprepar mig, om igen. Poängterar och lovar henne att trots mörkret som kommer är hon i stånd att klara sig.

För varje sådant ord hugger det i mitt bröst. Hackar sönder tills tårarna tar över. Så liten, fin och oskyldig. Varför ska hon behöva bära detta? Jag märker att hon blir orolig. Vi går en sväng. Sedan är det dags att säga adjö, men jag försäkrar henne om att jag kommer tillbaka. Håret trasslar sig i blåsten, jag sitter kvar efteråt.