och du var så jävla tyst
tills du slog din näve i väggen
jag hoppades den var bruten
ville bryta din näsa
leva i knaket när benet sprack
jag hatade dig för att du slutat bära dig själv



jag börjar spricka på insidan
innanmätet väller ut
spretiga fingrar försöker
lönlöst stoppa in det igen



du var ett vackert ansikte
jag också
om vi bara vore något mer,
mer än bara nästan lika snygga
och folket omkring mig föll som käglor
snart skulle de börja falla för dina fötter också



jag ville ut
skrek och grät
ljudligt
solen gick upp över brunnsparken och för första gången i en livstid
grät jag så jag gick sönder



du kan inte trösta
du kan inte laga
du säger ingenting
du slår din näve i väggen



du liknar pappa för mycket
hemma hade vi en sprucken garderob och en tystnad som bodde i väggarna
kanske är det ditt sätt att hålla käften
som gör att jag pratar ihjäl oss



jag vill ha mer
alltid
ta på mig
skriv sånger om mig
titta in i mina ögon och säg att
jag är det bästa mest fantastiska som hänt dig,
få mig att tro på det



berätta att du tänker och att du tänker
på mig
berätta om rädslan att inte duga och
att du också är rädd för tiden
säg att du har planer att göra mer
säg att du vill mer än det här
48 timmar i veckan
bygga idiotbilar
säg att du också drömmer om ett liv mitt i en blinkning



projicering
kanske
kanske är det jag som behöver
dunka kroppen mot väggen
- kanske behöver jag
någon att kuddsnacka med
någon att drömma med inte till
någon som vet hur det känns att
ha samlat ihop miljoner andetag
och spräcka dem som en ballong i bröstkorgen



ibland vill jag inte vara en motor
ibland vill jag att du ska bära mig