Så ömt. Så skört är det. Din utmattade kropp skedar mitt utmattade psyke.
Vid det här laget borde jag veta. Vetat. Men jag fortsätter springa.

Vi har skapat ett svart hål av tid här, mellan ihopskrynklade läkarintyg och löften om att vara mer, att orkar mer, att vilja mer. Ingen av oss håller ändå löften, inte för att vi inte vill eller inte menar dem när vi lovar, utan för att vi har varit tillsammans så länge att vardagen är ett skådespel som gått fler gånger än Fantomen har gått på Broadway.
Jag älskar dig.
Motreplik.
Jag älskar dig med
...Hallå?
Text

Kanske kan en död kropp bli grojord för något nytt. Vi bröt ihop båda två, jag på natten och du morgonen efter. Det var en djävulsk tillfällighet att två världar kan implodera så in i helvete samtidigt, men ödet blir ondskan själv när marjonettrattandet stiger den åt huvudet.

Vi räknade kusiner, bredde smör på pizzabröd, stökade runt i köket. Flyttade om, placerade om, flyttade rätt. Ibland pratade vi, oftast tyst.

Långsamt byggde vi ihop det hem vi skadat.

Jag är väl inte dum i huvidet. Det kommer ta många långa nätter av slipande, strukturerande, börja om igenannande.

Han sover på min vänstersida. Allt jag vill nu är att borra in näsan i hans nacke, trycka hans smala rygg mot min smala bröstkorg och sova ihop om så apokalypsen skulle komma i natt.

Och det räcker just nu.