Tänkte på kullen idag.
Kullen som finns hemma i lambohov
Den kallade vi kort och gott kullen
Man var vid kullen
Åkte pulka på kullen
Stajlade på kullen
Någon cyklade lite senare upp för kullen med mountainbike vilket var, som jag minns det, imponerande. Det var dansken som fått ny cykel, minns jag också.
Jag har varit förbi kullen nu på senare år också, och självklart så är det en fjuttig liten bergknalle och inte den fullfjädrade pulkabacken det skulle kunna varit.

Det känns som ett annat liv. Som att det var en annan pojke än jag som växte upp där. Men minnena är ju mina. Det är ändå ganska långt livet. Så långt att det inte känns som att man är samma människa genom hela. Kanske föder detta trauma, alltså att man förändras så mycket att man verkar bli en annan, ett behov av att processa denna utveckling på något sätt. Genom att prata av sig, skriva böcker eller göra filmer eller cykla till Nepal. Detta trauma är ju faktiskt skäl nog till livskris och inspirationskälla till massa tokigheter. Det är inte lätt det här.