Idag låg jag i sängen och tänkte på min favoritfilm från när jag var liten. Totoro. Dom där svarta krypen som flyger runt i luften.
Alla konstiga ljud som barnen hör i det gamla huset som knakar. Barnen blir rädda, och pappan börjar gapskratta. Dom undrar vad som är så roligt, och han viskar tillbaka att om dom bara skrattar väldigt högt så kommer det läskiga att försvinna. Så alla sätter sig och gapskrattar tillsammans, tjuter av skratt tills dom svarta krypen faktiskt flyr därifrån. Jag såg scenen utspela sig i mitt huvud medan tårar rann längs tinningarna och jag tänkte att ikväll, när ångesten kommer, ska jag skratta så högt jag kan.

Jag hoppas det funkar.