Ensam vandrar jag i duggregnet
med blicken i marken.
Det långa skägget delar sig
i vinden och slickar sig mot varsin
sida av mitt gråbleka ansikte.
Vanligtvis hade jag fångat upp
det och försökt få det se anständigt ut.
Men nu går jag här, ensam
med systemetkassen i ena handen
och den andra i jackfickan,
med en sak i tankarna.
Att komma hem.

Jag bryr mig inte om de dömande blickarna.
En gång var jag som dem, men nu
nu är jag här på den andra sidan.
Där med de utstötta, de sargade,
de som samhället helst inte vill se.

Jag kan inte ens förmå mig att fejka ett leende längre.
Nej, jag vill bara hem och stänga mig inne,
glömma bort de monster som är utanför min dörr.
De där som tror de är bättre, de privilegierade,
de som aldrig mött riktig smärta, de som
endast bryr sig om sig själva.
De som tror att de bygger en framtid.

Nej, jag vill inte bli som dem igen.
Jag dränker min ångest istället,
jag dränker den med sprit och stillar den för en stund.
Jag hoppas att en dag, en dag kan de också möta riktig smärta,
en dag kan de försvinna från mitt liv.
Dö, gärna från plågor av ett nukleärt inferno.
Död inte bara för mig, utan för alla.

Nu är jag hemma i soffan,
mina tankar kan fokusera på annat.
Ett glas efter det andra.
Kanske vill jag leva imorgon.
Kanske önskar jag inte död åt dig då.